Idag hade jag bestämt mig för att fira nationaldagen. Jag har nog aldrig gjort det på riktigt tror jag. Jag ville också kunna hylla mitt land och glädjen och den stora stoltheten över att vara svensk, utan att ses som rasist. För det är nog det sista jag är i hela världen, jag trivs bara väldigt bra här hemma med gröna skogar att springa i och mormors köttbullar på julafton. Jag vill precis som våra grannar i väst kunna stoltsera med mitt ursprung. Så idag så har vi firat. Jag och mina fina vänner. Helhjärtat.
Vi inledde den svenska sommardagen med att äta jordgubbar och gräddglass på en filt i solen. Nästa firande blev sillunch med färskpotatis, ägg, gräddfil, sockerärtor, gräslök och knäckebröd samtidigt som vi lyssnade på nationalsången på youtube och fnissade. Det var nästan bara nubben som fattades där. Som ett fint litet avslut så blev det en hederlig svensk grillkväll med lokalproducerad korv och majs, och grillad banan med choklad såklart. Kubbturnering var ett självklart inslag, så vi höll ut fram tills dess att myggorna åt upp våra nakna fötter och vi bestämde oss för att gå in.
Jag är himla nöjd med min dag, jag har fått fira, också faktiskt vara stolt. Jag har alltid sagt att jag aldrig vill att mina barn ska växa upp i Sverige, att jag inte vill bo här i mitt framtida liv, att jag velat ha något mer. Att jag inte skulle bli nöjd. När jag och Anna åkte ut på vår jordenruntresa var jag bombsäker på att jag inte skulle sakna det svenska ett dugg, jag ville mest bort ifrån inskränktheten och allt som var så supersvenskt så jag ville spy på det. Men ju mer jag fick se av världen, desto större insikt fick jag i hur fruktansvärt bra jag haft det hela mitt liv. Hur fantastiskt Sverige är på så många sätt. Jag saknade det mer än någonsin. Jag saknade hur det luktar i luften en tidig junimorgon på bryggan, hur värmen sprider sig i kroppen trots att snön ligger tät på gatorna när ljusstakar och stjärnor lyser upp de mörka fönstrena i decembernatten, hur man får använda sig av ordet lagom, hur jag kan betala skatt och få vårdas på sjukhus under samma villkor som alla andra, hur jag som ung kvinna har rätt att säga vad jag tycker och klä mig som jag vill utan att få stå till svars för det. Alla borde få växa upp under sådana förhållanden som vi. Självklart finns det alltid saker som kan förbättras, men vi har kommit så långt på vägen. Jag behöver inte sova under en presenning eller ligga och dö utanför sjukhuset för att jag inte har råd att betala löjligt stora summor för att få vård. Jag behöver inte jobba från det att jag lärt mig prata eller gömma mig i stora tygskynken. Jag har rätt att vara jag.
Det är några anledningar till att jag faktiskt älskar mitt Sverige, och jag tror det är svårt att riktigt uppskatta det man har förrän man har något annat att relatera till. Gräset tros alltid vara grönare på andra sidan, men man kan bli slagen med häpnad och se sitt egna gröna gräs med andra ögon ibland. Jag tror det är bra för lilla näthinnan.
Om bara några ynka dagar, fem för att vara exakt, så flyger jag och charmtrollet till Tunisien för en vecka av sol, bad och massa pussar. Jag längtar. Nu ska jag bara fixa torsdagstentan först, sen börjar tre helt underbara veckor. Åh.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar