like chasing the very last train when it's too late

Det gör ont att såra folk. Det gör verkligen det. Det är klart att det gör ännu mer ont att bli sårad, det är ju ingen sen att förstå. Men inte hade jag trott att det kunde göra så ont i magen av att se någon sitta och gråta som ett litet barn. Men det gör det. Och det värsta är att jag vet att gråten sipprar ned för hans kinder på grund utav mig. Fyfan.

Och idag var det min tur att gråta ut. Det var några utav oss i klassen som idag höll våra studenttal vi skrivit på svenska c lektionen, och fyfan vad jag kommer sakna er sp3b. Det riktigt skar i magen när jag satt och lyssnade på allt fint som alla skrivit, och faktiskt insåg att snart är det slut på sp3b. Finito. Och jag trodde inte jag skulle känna så mycket som jag faktiskt gör, och framför allt gjorde idag i klassrummet. Jag kände hur tårarna sprutade och jag snörvlade ikapp med en del andra. Det må låta klyschigt och kanske fånigt, för en del utav klassen kommer med största sannolikhet inte att sakna den så mycket som jag. Men, för mig har det faktiskt varit så att jag träffat mina allra bästa vänner. Och det är alla dagar, stunder och nätter med dem som jag kommer sakna så innerligt. Att få gå till skolan och träffa dem varje dag. Att ha mattefika, franskafika eller en helt vanlig fika på Alexis rum, dansa på bordet med Carro på en förfest hos Elina, springa runt full inne i skolan och leta toalett med Anna Fjordmark, vara på vandring i spöregn med friskvårdsgruppen eller att få ha diskussioner om världsliga ting i badrum med Erik Göransson. Allt det plus alla tusentals andra saker vi gjort tillsammans, kommer jag sakna något alldeles innerligt.

Som tur är så har vi ju en sista vecka tillsammans. Och jävlar vad roligt vi ska ha. Jag ska inte gå och lägga mig en enda natt, jag vill att allt ska vara för evigt. Jag vill alltid vakna i en campingstol på någon gräsplätt i Tranås med en avslagen öl i handen och sp3b runt omkring mig. Önska måste man ju faktiskt alltid få göra, inte sant?

Det som är mest synd är att jag inte uppskattat er ordentligt tidigare, och jag antar att det är något jag i smyg kommer gå och gräma mig över i flera år. Varför tog vi inte tag i våra liv och gjorde allting som vi gör nu, för ett och två år sedan? Varför börjar vi älska varandra som mest, när vi inte längre kommer ha varandra kvar?

Jag vet ju att det är så, nästan i alla fallen. You don't know what you got 'til you're missing it a lot. Så sant som det är sagt, för faktiskt så saknar jag sp3b redan nu. Fast vi fortfarande har varandra. Men oj vilken bölis jag blev helt plötsligt, nu får jag sluta med allt det där.

För nu på lördag är det studentkarnevalen, och det kommer bli helt galet kul! Vi kommer inte vinna, inte ens ha en chans på miljonen att vinna. Men det skiter jag i, för roligt ska vi ha det! Och vi vet att vi är bäst ändå, chihu.

Och idag har jag förresten lagat god mat till mamsen, majsan och mig själv. Det blev färska räkor, aioli, avocadosallad och hembakta vitlöksbröd. Ibland är jag minsann en snäll dotter va. Så nu är jag mätt som en plätt.

Slut på lipet; studentveckan 09 - HÄR KOMMER SP3B, OCH VI SKA SPÖA SKITEN UR ER ALLIHOPA!