tre år

Jag tror det är först nu verkligheten kommer ikapp mig. Efter en hel dag spenderad i sängen, ensam, har jag insett; jag har tagit studenten. Jag åkte inte till skolan imorse som alla andra måndagar, och jag pratade inte om helgens bravader som vanligtvis brukar vara det stora samtalsämnet. Jag åt inte äckliga fiskpanetter med smaklös kallsås eller skolkade ifrån sista lektionen och satt kvar i kaféet i två timmar. Jag låg här hemma, ensam. Utan sp3b. Alla de låg också hemma, ensamma, utan mig.

Jag vet inte hur många liter jag faktiskt gråtit ut de senaste dagarna, men jag antar att jag borde lida av akut vätskebrist vid det här laget. För tårarna rullar titt som tätt, ibland sprutar de till och med, djupt ner i min blommiga kudde. Visst är det sagt att studentdagen ska vara en av de lyckligaste dagarna i ens liv? Det var det ju självklart också, att få stå där på flaket och skrika sig hes, var nog det mest fantastiska jag gjort. Jag kände mig så jävla lycklig. Så jävla bra. Den stunden vill jag ha igen, igen och igen. Men allt gick på tok för snabbt, hela dagen, hela veckan, hela gymnasietiden. Alla ni allt för långa minuter som existerade vid mattelektionernas slut, var tog ni vägen?

Carro pratade i lördags kväll om hur rysligt rädd hon är för att bli ensam, jag försökte peppa henne allt jag kunde och övertyga henne om att det är klart att fina hon inte blir ensam. Men längst in i min egen maggrop står en liten Emma och skriker något fruktansvärt, hon står där och skriker av rädsla för att bli lämnad ensam. Det är min allra största rädsla här i världen, att vara ensam. Men det kan man ju inte berätta för någon som snörvlar mot ens axel och behöver höra att allt ordnar sig. Det är nog därför hela detta avskedet tar mig så hårt, för jag vill inte att alla ska tappa bort mig. Men det ska inte hända, jag ska vara en sån där liten jobbig tjej som hör av sig mest hela tiden och vill träffas. För mina fina vänner kommer inte bli av med mig i första taget. Och inte kommer jag då glömma er heller, jag kommer bara åka bort ett slag. Sen kommer jag vara hemma igen.

Min sommar har ändå blivit lite räddad nu, jag har fått ledigt från jobbet så jag kan åka till hultsfredsfestivalen (jippiiii!!!!!), sen ska ida och jag åka och hälsa på micke i halmstad den 27:e juni och stanna några dagar, det känns helt underbart. Har inte träffat pojkvasken på över ett år. Sen finns det ju jordgubbar nu också, då kan ju ingenting gå helt snett, inte sant?

Men allra mest, ser jag fram emot min och annas resa. Det finns så mycket jag vill se och göra. Och vi ska göra allt det tillsammans, det kommer nog vara obeskrivligt. Eller, jag vet att det kommer vara det. Jag vill sitta i solnedgången på en sandstrand i Australien tillsammans med Anna, höra hur vågorna brusar och smeker vattenbrynet. Jag vill ligga med huvudet i ett brunbränt knä med solblekta hårstrån och snegla upp mot en skäggig haka. Jag vill sitta framför eldar och småle emot lockiga surfpojkar som luktar hav och sol i halsgropen när de spelar på sin gitarr. Jag vill vandra med nakna fötter längs med Delhis gator och handla frukt av en indisk liten pojke. Jag vill dra in den smutsiga luften i Tokyo så långt ner i mina lungor som jag bara kan, och hålla den kvar extra länge innan jag släpper ut den igen. Och det ska jag. Jag ska göra allt, allt som livet tillåter. Eller nej, jag ska göra allt som livet inte tillåter också för den delen.