Jag vill inte dela med mig av hela mitt liv till allmänheten här, att alla ska veta exakt vad som händer och exakt vilka som är delaktiga. Vill inte att alla ska se och döma. Vill ha min egen beskärda del av det livet som är mitt. Avskildheten. Men ändå måste jag skriva av mig. Måste ändå tömma huvudet på tankar och hjärtat på känslor, för allt får liksom inte plats i min lilla kropp. Jag blir arg och ledsen och frustrerad och alldeles, alldeles tom. Som ett skrynkligt litet skal utan innehåll. Det enda jag vill är att prata. Prata om saker så man kan komma framåt, bearbeta, lägga bakom sig. Utan det står jag bara här, ett tomt skal som blöder.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar