Äntligen börjar jag bli människa igen efter allt detta tentapluggande. Börjar få tid. Tid att andas, att vara, tid att umgås med någon annan än anatomiboken, tid att tänka. Tid är allt. Det enda man egentligen har, och det försvinner hela hela tiden. För varje sekund som går försvinner en sekund av min tid här, mitt liv.
Jag såg en död duva ligga klistrad mot den grå asfalten häromdagen. Den bara låg där, med sorgsna ögon och tom blick. Den hade grus i ögonen och i fjädrarna, men alla bara gick förbi. Tittade inte ens ned. Undra vad hon gjorde sina sista sekunder i livet? De sista sekunderna, som en sista flämtning ur en trött bröstkorg. Det allra sista man har, som ändå springer ifrån en. Aldrig äga, alltid lämna.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar