21 guns

jag vill bara säga godnatt.

och att det finns så mycket fint här i världen. imorgon ska mitt liv börja. det nya. på riktigt.

trött

agnus hedborre. en fin liten filur. ett nattligt samtal med den anusborren kan minst sagt förgylla en kväll ytterligare. nu vet jag att jag är supersämst på att blogga, men mitt internet inne på rummet har blivit helt knasigt, så jag måste sitta ute i vår fina matsal och nörda mig. jag får liksom ingen ro till att skriva särskilt mycket, så jag håller mig än så länge till det hederliga papper och penna. när internet tillåter ska jag delge alla mina fina skrifter! tummis.

ellen är hemkommen, och det är alldeles underbaaaaaart! jag älskar att mysa med henne en massa. så dagarna har varit bra. en ln passar bättre i la suède än i amerikatt. a mon avis. idag har förrsesten jag och sara robbie varit i eksjö och myst lite, det var massa bra. hon är fin som snus. det var en rolig upplevelse med japanska småpojkar och missbildade glassar. sånt är bra.

och imorgoooon, ska jag äntligen få se den nya harry potter biooooN! jippii. först jobbar jag (självklart) sen ska mina filurisar jonathan, anders och anna hämta upp mig så blir det middagsmys och biotajm i lkpg. sånt gillar jag :) men nu måste jag sova, för imorgon är en ny fin dag. och linn har inflyttningsfest på lördag också ja! det ska bli himlans roligt, lönehelg och alkohol med bästa vänner och sen ut på krogen är en lyckad kombination. mwaahskohf. och juste ja, först på fredagen så blir det ju ost&vinmys hos beafisen. också underbart, och så saknar jag ida lite också, min lilla mus. från att göra så himlans mycket, till att knappt ses alls är det klart att det blir ett svart litet hål i magen där ida skulle sitta och fnittra egentligen. så jag hoppas hon kommer med på lördag, det skulle jag behöva.

och maja kommer hem imorgonnaaaatt! goshiboshi vad jag saknat min fina lillasyster. så efter tre veckor på malta kommer hon nog se ut som en liten pepparkaka, och jag är blek som en samefis. men det är smällar man får ta! nu måste jag verkligen sova, hujahujaaa blodpalt.

gynatt!

bilden förresten, talar nog ganska mycket för sig själv. var bara tvungen att få ur mig lite av allt. men som alla vet så hade jag ett så himla fint band på mig under studentveckan, torre hade också ett i sin ägo, ett fint band som kontrade bajsklassen nv. "fan vad svårt!" stod det på. och just i bildens sammanhang passar frasen svindlande bra. och som sagt, en bild säger ju mer än tusen ord.

godnatt igen. fis och slem jag älskar mitt hem.

a year with you

We woke up late that day, in mid-July
I think you said, it feels like we’ve slept inside a cloud
It’s soft in here and not too loud
The sky was so blue.

live like you're dying, never stop trying

i söndags kom jag hem från en alldeles underbar vecka. fyfan vad jag har mått bra. hultsfredsfestivalen 2009 var knasig, fantastisk, galen, lerig, kittlande, skrikande, euforisk, mysig, mystisk och lekande lätt. tack alla fina flickor för att ni gjorde de här fem dagarna till de allra bästa. alla band jag såg var galet bra, och allt folk fy tusan vad bra. vi stod med regnjackorna neddragna över ansiktet och regnvatten pissandes ned från den gråmulna himlen och sjöng oss hesa till maia hirasawa. och tårar blandades med regn. jag vill åka igen. fast, det var himlans skönt att somna i en säng med torra kläder en natt. puh!

jag vet inte riktigt vad jag ska skriva egentligen, orden bara klättrar på insidan och alla trängs för att ta form på tangentbordets tangenter. istället behåller jag dem gärna där innanför huden och blodomloppet ett tag, och smakar på dem. sött och salt. det gillar jag. att känns hur jag tänker, vänder och vrider på orden och lever. skönt.

jag har förresten insett vem som ska bli min framtida man; lars winnerbäck. det är helt galet vad han är fin. eller, han ser ju inte så mycket ut för världen med sitt ängsliga uttryck och stripiga hår. det är inte det jag är ute efter egentligen, utan mer honom. jag tror inte att det finns någon i hela världen som skulle förstå mig som honom. att få ligga tills solen smeker hustaken och prata om allt och ingenting. höra hans ömma röst viska fina ord i mitt öra, och dricka morgonte på balkongen och diskutera meningen med livet. att älska med varandra medan känslorna är så starka att man kan ta på dem, hur min hud blir alldeles elektrisk av beröringen.

DET vill jag leva med. en sådan man som lasse. även fast han egentligen är den mest osexiga mannen jag har sett, så hans sätt fascinerar och attraherar mig. smarta, eller smarta kanske inte är rätt ord, men djupa människor attraherar mig. något oerhört. men nu ska jag sluta prata om sådana privata hemligheter här va.

Jag håller på och hjälper hannah att leta studentbostad nu i v-ås, hon ska nämligen plugga där i höst. det är roligt, jag blir också sugen. åååh, nu måste jag hoppa in i duschen också.

Tjillevippen!

Sockerkakssmet

Det är tur att jag inte är långsint. Just nu känner jag att det värsta runnit av mig. Jag önskar bara mest av allt att jag kan lita på dig igen, men just nu går det inte riktigt. Jag jobbar på det. Det var väl kanske bäst såhär egentligen, eller bäst och bäst vet jag inte, men tur att det hände kanske man ska säga. För, jag fick inse att vi två, jag och han, kanske inte riktigt passade ihop, det räckte liksom inte ända fram. Och min och As vänskap fick sig en törn, ett prov att gå igenom. Alla gör misstag, det vet jag också. Bara det att vissa gör ondare än andra. Och detta är ett av de ondaste misstagen jag någonsin genomlidit. Faktiskt. Men det är egentligen bara att bita ihop, för saker och ting kan ju bara bli bättre och bättre nu. Ljus framtid gillar jag. Det enda som egentligen nu allt bygger sig upp kring, är det där ettriga svidandet; hur ska jag kunna veta att du aldrig gör det igen och igen och igen? Jag trodde redan från början att du aldrig skulle göra så mot mig, inte en chans i världen. Skulle någon säga det till mig skulle jag tro att det var ett skämt "Inte hon nej, hon gör inte sådant. Och absolut inte mot mig! Jag känner väl henne." Men som sagt, alla gör fel. Jag har också felat många gånger. Och sårat många andra, så jag vet hur det är att nu både befinna sig i min sits, men också i din eller eran eller vem det nu är mer jag talar till. Och då vill jag inte ni ska tycka att jag är en sur hagga, för jag behöver faktiskt lite tid att slicka mina sår. Först när den där kliande sårskorpan börjar uppkomma på huden, är jag redo att ge mig in i matchen igen. Men än så länge är det faktiskt ett köttigt sår, och det måste läka. Så ge mig bara lite tid, så ska jag sedan ge er den tid du eller ni vill ha för att lösa allting. Men just nu, behöver jag bara lite mig. Lite emma, lite hultsfredskärlek med min mus och annat som får mig på andra tankar. Lite glada saker, som får sår att läka lite bättre. Allt det där fina kommer vara mina plåster för ett tag, ligga där över såret och vaka. Så snälla ni, döm mig inte mer nu. Nu ska jag krypa till kojs, det är helt dött i hela huset känns det som. Ida däckade i soffan förut, och har sedan dess sovit som en stock. Maja är på Malta, Hannah hos Becca och Mamma och Pappa i Österrike. Och här är jag, någonstans i sockerkakssmeten vandrar jag omkring i den trögflytande tillvaron. Så istället för att sitta ensam och fundera tills det växer ut knoppar ur skallen ska jag försöka sova lite så jag hinner med allt jag ska imorgon. Natti!

och glaset krossades på en enda sekund

och jag känner hur jag faktiskt gråter på insidan. tårarna rinner och rinner. men ingenting vill tränga sig ut genom tårkanalerna.

jag har aldrig någonsin känt mig såhär tom och full på samma gång. fanfanfan.
likgiltighet. inför allt och alla. hat. FAAAAAAAN

så nära får ingen gå

och cementklumpen i mellangärdet bara infann sig där. som om det vore den mest naturliga saken i världen att den skulle ligga där och tynga ner hela mitt inre, hela jävla jag. jag undrar om den kommer att försvinna snart? jag vill att den ska det, för jag är ingen tyngdlyftare, och kommer inte orka att bära den helt ensam. faaaaan. jag hatar att jag alltid är så blåögd och naiv. vad fan trodde jag egentligen?

och älskade A, jag förstår dig mer än någonting annat. och jag älskar dig så att jag vill sprängas i tusentals bitar och sedan försiktigt limma ihop alla igen. tänk inte mer. det som gör så jävla ont är något annat, det är det faktumet att jag hela tiden har blivit intalad att han verkligen tyckte om mig. och hans bästa vän sa till mig en gång "Nu hoppas jag verkligen inte att du sårar honom den här gången, kan du lova mig det? Han är så jävla kär i dig, det kan jag lova." Men var det aldrig någon av er som tänkte på att jag också har känslor? du ber mig att inte såra honom igen, sen spelar ingenting annat någon roll. mina känslor kan också bli utrivna som långa nystan ur huden, slängas på den grusiga asfalten och trampas på. men inte fan tänkte ni på det. detär DET som gör ont. att bli lovordad himmel och hav, och sedan när jag öppnar mina ögon är det enda jag ser en grumlig liten vattenpöl. just nu är det enda jag känner den där tunga jävla cementklumpen. och hur allting bara svider inombords, för att du är så fruktansvärt jävla feg och inte ens svarar på mitt sista sms. just nu är jag så jävla glad att jag slipper se dig mer i skolan varenda dag. för mer falskhet och räsvpel orkar jag inte med. du kan dra åt helvete. och jag förstärker alla mina meningar med svordomar, till ingen nytta alls egentligen.

Nu ska jag ägna kvällen åt att titta på film och mysa med världens bästa ida, sen är det sista jobbdagen innan Hultsfredsfestivalen imorgon, jippi :)

tungspets

jaaa! internet hemma fungerar, hurra! efter några samtal till tyskland och papi, förflyttning av kablar hit och kablar dit, så verkar äntligen det hända något i burken. puh! det känns lite skönt att kunna få lite kontakt med omvärlden ändå.

när växte vi ifrån varandra? vilken månad, vilken vecka, vilken dag, vilken minut blev vi så olika? vi har nog egentligen alltid varit de mest olika människorna som vandrat i ett par skor, eller barfota också för den delen. jag har liksom alltid hamnat lite i skuggan av dig, du är äldre, sötare, roligare att prata med, tjejigare, mer modemedveten och allt sånt där som hör till. jag har mer varit den där nördiga tjejen, inte särskilt söt, nästan lite nördig med allt läsande och skrivande, inte särskilt haj på mode och andra tjejiga saker. jag känner mig manlig i din närhet, och jag blir faktiskt full i skratt när jag skriver det. för många tycker säkert att jag är jättetjejig, men när jag är med dig känner jag mig helt tvärtom.

jag har hatat dig så innerligt vissa stunder, så mycket att jag velat stoppa ditt huvud i en köttkvarn och sen mata gamarna med slamsorna från din tankestation. men samtidigt finns det knappt någon som jag älskat så mycket som dig, det finns ju trots allt ingen i hela vida världen som du. ingen annan höll min hand när jag var fem år och livrädd för spökena under vår våningssäng som egentligen bara existerade i min fantasi. listan på allt du gjort för mig, som jag älskar dig så djupt och svindlande mycket för, kan göras lång. men det räcker egentligen med att våra blåa ögon möts för en sekund eller två, och det säger allt. på mindre än en hundradels sekund rabblas händelser utförda under 19 långa år upp, och vi ler i samförstånd.

men ibland, älskade fina syster, så når jag dig verkligen inte. allt blir så svårt och fel. mina ivriga taggar vänder sig utåt och sticks. hårt. fastän mitt hjärta försöker slå sig ut genom bröstkorgen med tors stora hammare och skriker sig hest för motsatsen. ibland vet jag inte vad som händer, jag tror att jag någonstans inte orkar. hur mycket jag än vill. ibland räcker inte kärlek, som du en gång sa. ibland krävs det pigga ögon, sjungande ådror och lemmar sprudlande av energi. och vissa dagar, så har jag inte det. jag vill så mycket att du ska förstå mig, fast det är så svårt. för du lyssnar på mig på fel sätt.

men jag älskar dig, hundra varv runt jorden och tillbaka igen. och sen vips in i en liten grottgrop.

jag ville starta på noll. öppna en helt ny fin liten anteckningsbok, med en fin blå pärm. frasiga sidor och svagt grå linjer. inga bokstäver eller ord, bara tomma sidor som frasar under fingrarna. så jag klippte av mig mitt hår. jag stod där hemma och tittade mig i spegeln, och jag tänkte att nu eller aldrig. jag tog bara saxen och började klippa. hårtesarna föll som mörlbruna höstlöv rakt ner i soptunnan. till slut var det inte jättemycket hår kvar. och det som var kvar, slingades blondt. och ska slingas lite till ändå, för fortfarande spelar jag i samma liga som kycklingarna här på gården intill. men jag inhandlade ett silverschampoo idag, och ska slinga lite mer imorgon så blir det nog finfint. en helt ny emma, stiger in i det helt nya livet.